Det känns så vuxet på något sätt och ha hela huset för mig själv och med Jonatan här.
Att få krypa ner i sängen och spela lite tv-spel fastän man vet att klockan redan är aningen lite för mycket.
Att dra fram datorn i knät, skriva blogg och då och då slänga ett öga på en slafsig, underbar pojk med majonäs i mungipan, fullt koncentrerad på tvskärmen.
Att sedan släcka och lägga sig tätt, tätt intill varandra och sedan somna till ett fruktansvärt snarkande.
Det känns lite vuxet på något sätt att verkligen älska varandra, trots våra svagheter.
1 kommentar:
Det är verkligen så.
Även om det inte varar länge, då man ver att föräldrarna kommer hem snart så känns det verkligen vuxet. Och jag personligen längtar efter den dagen när jag och oliver bor tillsammans och vet - att föräldrarna INTE kommer att komma hem. <3
Skicka en kommentar