(Ni som sett på bilddagboken, det är inlägget under, inte detta.)
Jag satt hemma och var lite besviken på honom och så plötsligt plingar det på dörren.
Mamma öppnar och utbrister; "- Nämen! Hehe."
På väg haltandes ut i hallen hinner jag förstå att det är han.
Och han har en stor blombukett i famnen;
- Förlåt! säger han och drar in mig i hans famn. Förlåt för att jag missade utställningen idag. Jag hade velat vara där.
Då går det inte att vara besviken. Inte ens en gnutta sur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar