Regnstaden -MLI

"In på ditt rum unge och kom inte ut förrän du blivit snäll igen"
Låt oss översätta denna klassiska barnuppfostran-kommentaren till ett mer för dagens intryck passande:
"Kom in här på rättspsyk. , isoleras från omvärlden, tappa dina mänskliga rättigheter och stanna här tills du blivit en zombie och du SKA må bra här."

Jag visste inte att det fanns ställen i Sverige likt stället jag besökt idag. Jag vet inte vad jag ska säga...Vad jag får säga.
Att det är mycket hysch-hysch och sch-sch i samhället har väl inte någon gått miste om. Men att såna här ställen inte granskas... jag...vet inte vad jag ska säga. Ni ska få följa med på en resa för er själva nu. Tänk er in i detta jag skriver så gott det går.
Du är över 18, har en bakgrund som narkoman och kriminell. Du åtalas för ett brott.
Du är hög när du sitter på häktet och det görs en sinnesundersökning under tiden.
Du har tydligen en sinnesstörning får du veta av några slipsnissar som sitter och kollar på dig... Ändå är du i psykos. Drogerna talar. Men sinnes-störning är det. Inget behandlingshem för dig inte, in på psyket med dig!
Du hamnar på rättpsykiatrisk klinik. Sveriges tyngsta. Säkerthetsklass nummer 1. Samma som t.ex kumla.
Du sätts i isolerings-cell. Träffar inga människor. Tre månader...Tomt rum. Hur får du tiden att gå? All ilska, rädsla, panik kommer fram och du skriker och slår mot en vägg... Nu bältas du. Vi börjar med 12 timmar. Armarna ligger obekvämt fastspända diagonalt neråt och du kan inte röra dig alls. Timmarna går.
"Attans vad kissenödig jag är. VAKT?!"
Du ska ju inte behöva kissa på golvet, nej nej, vi knäpper upp EN knapp och så får du ett bäcken under dig. Men pissa nu då knarkar-unge! Det är väl ingen konst att kissa liggandes eller?! Är du färdig snart så att jag får torka åt dig? "
Iallafall, du bestämmer för att "sammarbeta", att lugna ner dig. Tolv timmar senare får du komma till "ditt rum" där det finns en fastborrad säng och ett bord. Inte mycket för världen, men du kan iallafall röra dig fritt. Tröttheten och tårarna kommer fram och du lägger dig på sängen. Fryser. Aldrig har du känt dig så ensam som nu. Det finns ingen filt, inget att svepa in dig i... blir att sova med kläderna på inatt.
Burrar in huvudet i kudden för att låta tårarna få rinna ner i tyget, kudden är inte alls mjuk och len för ni får inte ha örngott. Du märker att sängen inte heller har några lakan.

Kan du förstå hur det måste kännas? Jag kan inte. Inte mer än att jag i fortsättningen kommer vara så mycket tacksammare för vad jag har. Fattar inte ens hur jag har mage att klaga på vissa grejer ens.

Jag sitter i bilen när vi närmar oss byggnaden. En stor blekt gul-målad mur tornar upp sig framför mig. Taggtråd och elstängsel får mig att rysa till. Där inne fanns hon. Min syster. Vi kommer åka härifrån utan henne. Ännu en gång.
Vi tvingas ta undan alla grejer. Inga presenter, mobiler, jackor, väskor får vi ta med in. Bara oss själva, ID-kort och kanske även lite pengar. Vi får gå igenom metalldektorer och andra kontroller.
Efter mycket om och men så leder en i personalen upp oss på ett besöks rum. Det är ingen utomstående som får komma in på avdelningen.
Mina händer skakar och jag sätter dem under låren.
Det är nu jag ser henne. Hon har ett spänt, osäkert leende på läpparna när hon kliver innanför dörren och hon kramar om oss alla tre. Länge.
Jag vill inte släppa henne. Min syster. Jag vill bara ha henne i min famn och krama henne i all evighet.

Farmor brister ut i tårar med en gång. Det var sex år sedan hon såg sitt ena barnbarn.
Syrran är däremot helt klar i skallen. Hon har inte fått några medeciner idag. Hon har inget fel i huvudet. Inte mer än det själva stället skapar.
Hon berättar upprört men lugnt om hur hon har det. Hur stället fungerar.
Nu darrar hela jag. Reser mig upp för att kolla genom fönstret. Utanför är en liten gård. (Se bilden) Jag ser en träd-topp. Där nere kan man nog inte se något mer än himlen...om ens det, för över är det galler.

- Jag får komma ut dit tre gånger om dagen, säger hon med ett nollställt uttryck i ansiktet.
- Du har inget gräs här ute, säger jag tyst och klumpigt. Jag är i chock. Hur orkar man? Jag får klastrofobi av bara tanken. Att bara se murar och taggtrådar. Höra ett avlägset, lyckligt fågelkvitter från andra sidan och veta att det kommer dröja år och åter igen år förrän man får se fåglarna.
- Får du träffa några andra ifrån avdelningen förutom personal då?, frågar pappa.
- Nej, inga. Men jag får göra tre samtal om dagen på 20 minuter, och det är en ju en förmån jag har.
Jag ser mig själv sitta vid datorn och prata med alla mina vänner. Jag har en telefon brevid mig och tar mig inte tid att ringa till dem. Jag tar allt för givet.
Tiden går, jag lyssnar och memorerar varenda rörelse och varenda ord från henne. Själv säger jag inte mycket. Jag kan inte förstå. Jag är arg. Ledsen. Ingen människa kan må bra här. Jag skulle bli tokig efter en vecka.
Inte få gå på toa själv.

Ingen mobil.

Ingen penna att skriva av alla sina tankar med.

Ingen sysselsättning eller sport. Bara gå där i korridorerna.
Inte få några typiska tonårs pms-ryck utan att bli bältad.
Kanske inte längre ens få skicka brev till sina nära och kära.

Jag kan inte riktigt uttrycka orättvisan där inne. Jag vill ändra hela deras system. De hjärntvättar. Ingen blir friskare där. Jag skulle bli tokig där inne. Vilket frisk människa som helst skulle få en knäpp.
Men förhoppningsvis har jag berättat något vettigt nu ikväll bland det osammanhängande. Kanske visste du inte heller om dessa ställen riktigt?

Min syster är missbrukare. Det vet ni nu. Ja, hon behöver hjälp. Hon behöver något att byta ut missbruket emot. Men mot något vettigt...inte mot bältes-britsar , ensamhet och mobbning.
Så många där inne ska få hjälp mot själv-destruktivt beteende. Fysiskt. Istället blir dom tvingade att döda sin själ. Bli en perfekt människa genom att spännas fast.
Trygghet. Uppmuntring. Vart tappade dom det?
Och familjerna kan inte göra någonting annat än att se på.

Sjukt.