Politik Pyrén

Puh, jag är glad att jag inte är politiker. Mitt temperament är alldeles för dåligt. Jag skriver just nu en viktig, betygbetydande, lång research-uppsats för engelskan och jag valde såklart ett på tok för svårt ämne: Amerikansk sjukvård och dess försäkring. Poängen med uppsatsen är att man ska lyckas skriva så att man kan övertyga någon om sin egna åsikt. Vara riktigt stark i sina argument. Tjena...det är ju vad Obama håller på med just nu, och se hur det går för honom.
Blev inte bättre av att familjen jag bor med är galet konservatister. Och vad som började med att jag sökte efter lite hjälp med min läxa, slutade i en stor debatt, fyra mot en. Och det är där jag blir klen. Arga ögon som kollar på mig, och med menande blickar om att jag har fel. Jag blir arg. Speciellt när folk börjar avbryta. Barnet i mig vill skrika, räcka ut tungan, stampa i golvet och gå iväg. Men jag har väl blivit mera vuxen nu, så jag avslutade argumenten diplomatiskt och återgick till pluggandet. Men väl där... mer tonåring än vuxen igen. De hade dödat mina starka argument, och jag blev nervös och fick skrivkramp. Stirrade på pappret i vad som kändes som en evighet. När jag gick ut från datorrummet, var mitt humör allt annat än glatt. Hade jag fått passerat soffan där Beth satt i, utan någon kommentar, hade det hela varit smärtfritt. Men istället så säger hon en kommentar med ett litet hånleende och det behövs inte mycket för att jag ska ta åt mig nu. Jag svarar kort med något som nog var lite dålig attityd och råkar, (Jag lovar att det inte var med mening) smälla igen källardörren efter mig. Jag ångrar mig så fort jag sagt det och jag hör mitt namn, argt ropas. Jag känner mig som en 13-åring igen och det vill jag ju inte vara. Så när Beth kommer hack i häl på mig ner till källaren, så ber jag direkt om ursäkt. Säger att jag bara var stressad, och att jag verkligen inte menade att ha en dålig attityd. Jag skämdes faktiskt, riktigt rejält. Och jag fick mitt papper klart.
Jag är glad att jag inte är politiker.