Moshpit och Donuts

Så, nu ska jag ta och berätta om den underbara dagen igår.
Whitney hade ju som sagt bjudit med mig på en konsert i Lexington med biljetter hon fått i julklapp. Banden som skulle spela var Flyleaf, Breaking Benjamin och 3 days grace. Vi kom in till arenan efter alla säkerhetskontroller och så gick vi in till hallen. Vi hade golv/ståplatser så att vi skulle komma nära scenen. Alla satt ner på golvet så vi gjorde likadant och några killar framför oss bad en kille ta ett kort på dem och när vi insåg att vi skulle komma med i bilden så gjorde vi miner. Killarna kollade på kortet, skrattade och vände sig om och började prata med oss. Och efter det så höll vi alla ihop hela kvällen. Vilket var skönt, för det var så oerhört mycket folk och det var skönt att vara några fler i den stora massan. Ut kom Flyleaf. Vi headbangade, hoppade och sjöng för fulla halsar till massa härliga låtar, när våran kompis Spencer plötsligt blir upplyft och "Crowdsurfs" (Om ni inte vet vad det är eftersom jag inte kom på svenska ordet för det: När man "flyter" ovanför publiken med hjälp av allas händer) runt i publiken. Det såg så himla häftigt ut!
Breaking Benjamin var nästa band ut och plötsligt kändes det som om det var dubbelt så mycket folk och dubbelt så trångt. Men det stoppade ingen från att hoppa, headbanga och sjunga lika mycket ändå. Någon timma senare så är det äntligen dags för 3 days grace. Det är då det startas Moshpit (Folk knuffas ganska vilt i en cirkel, i en till-mamma-förklaring) , och jag och Whitney ville banne mig inte vara sämre vi, så vi hoppar in. Denna moshpit var väldigt en ganska snäll version av hur jag vet att det kan vara. Om du föll så fanns det alltid någon som snabbt drog upp dig, och kanske av anledningen av att vi var tjejer, så tog dem det lite försiktigare med oss. Vi träffade massa nytt folk som var jättetrevligt , och såg efter oss/höll andra vildar borta när vi var utanför knuffandet.
Och plötsligt händer det, jag känner hur en kille plötsligt lyfter upp mig, och min första reaktion var att jag inte kände honom och jag började sprattla. Men under tiden av en sekund så är jag plötsligt ovanför publiken, och folks händer för mig framåt mot scenen. Haha, jag skrek av fascination (och en smutta rädsla kanske). Men väl framme vid scenen så lyfter säkerhetsvakterna ner mig bakom staketet (efteråt insåg jag hur nära bandet jag var eftersom scenen var så himla låg) och förde mig runt. Det tyckte jag däremot var fruktansvärt, det kändes som om jag hade gjort något hemskt, men det är ju bara en del av en konsert. De är nog bara trötta på alla som gör det. Jag fick ett kryss på mitt arband vilket betydde att om jag gjorde det två gånger igen så hade jag blivit utsparkad. Men en gång var alldeles lagom för min del, haha. Whitney kom tätt efter mig, de hade lyft upp henne strax efter och hon var lika fascinerad som jag. Vi trängde oss fram till våra vänner igen och vi fick en massa high-fives. Vi var de första tjejerna som gjorde det så vitt vi kunde se. De blev ett långt och häftigt trumsolo och när det var över så kom strålkastarnma plötsligt till mitten av arenan, och där stod sångaren. Hela publiken flyttade sig åt andra hållet. Men smart som jag är insåg jag att han inte skulle stanna där allt för länge och jag skulle inte komma allt för nära ändå, så jag ställde mig på kanten. Och så sant som det är sagt så går han av och kommer utanför kant-staketet. Alla sträckte ut sina händer, och har jag inte sånt himla flyt denna kväll, sångaren Adam Gontier stannar för ett ögonblick, kollar på mig och skakar min hand. Haha! Inte för att han är min största idol, men det var fortfarande riktigt häftigt.
Sen blir det ös igen, moshpit´s startas och jag och Whitney säger att vi ska hoppa in en sista gång. Och folk var fortfarande lite snälla mot oss tjejer fast jag dunsade nog runt som en liten pingisboll och blundade för det mesta, haha. Men det var grymt. Men ack... på ena kanten står det en galen tjock kille i grön tröja, och jag hinner bara börja att inse att jag kommer flyga åt hans håll i nästa knuff, vilket jag då gör, och vilket han svarar med en dansk skalle i mitt huvud. Glittrande små flugor flög framför mina ögon och Spencer och de andra killarna försäkrade sig om att jag var okej. Jag kände mig lite mörbultad och jag stannade utanför cirkeln och sjöng med i låtarna istället.
Någon timma senare gick 3 days grace av scen och killarna följde oss ut för att vi inte skulle behöva gå ensamma. Vi gav varandra svettiga kramar och sa hej då. Whitneys styvpappa Todd kom och hämtade oss, och han fick inte en syl i vädret. Vi tjöt och babblade som två pappegojor på Red Bull , allt om våran fantastiska kväll. Jag skrattade och sa: "Jag tror banne mig jag har fått en hjärnskakning dock" ...hmmf.. skratta bäst som skrattar sist Emilie.
Vi var hemma runt 00:30 och en dusch senare somnade jag gott.

På morgonen vaknar jag och mitt huvud gör fortfarande fruktansvärt ont. Går till skolan och bryr mig inte mer om det. Men börjar må illa. Väldigt illa. Tar Hallpass och går till toaletten. Resten förstår ni själva. Då börjar jag fundera...Hjärnskakning? Ops...
Ringer till min värdpappa (Eftersom jag visste att det inte skulle bli så himla stort då) . Säger att jag tror att jag har en liten hjärnskakning och att jag tror att jag vill åka hem. Han säger att han kan plocka upp mig och jag går till mina klasser för att hämta arbete.
När de kallar mitt namn i interntelefonen (Vilket de måste göra för att jag ska bli "ursäktad") så ser jag till min förfasa att min värdmamma står på kontoret med ett upprört ansiktsuttryck. "Ånej..." tänker jag och förstår att det inte kommer bli så litet som jag hoppades på. Och självklart inte. Hon vill åka till doktorn och hela köret eftersom jag slog i huvudet. Stacy kommer dit och han "försvarar" mig. Jag försöker förklara att om jag är såpass bra att jag kan gå och stå, så är det faktiskt inte så himla farligt. Jag tänkte bara att det kanske vore bra att vara i sängen och vila, eftersom jag hade allt arbete med mig (Plus att jag är livrädd för att spy i klassrummet, men det sa jag inte) och om det skulle vara en liten hjärnskakning så är det vila som gäller . Stacy säger att han förövrigt tror att det kanske bara är något 24-timmars-magvirus, eftersom det dröjde så lång tid. Det blev himla stor grej och de bråkade på parkeringsplatsen. Mitt fel. Så typiskt. Jag ångrade att jag ringde.
Nu sitter jag hemma och har pluggat klart alla mina lektioner. Glad att jag är hemma, för jag har fått springa till hinken några gånger. Men det kommer bli surt när min värdmamma kommer hem.

En av killarna från konserten ska maila bilder till mig, och jag hoppas att han kommer ihåg för jag tog inte med mig min kamera in.

Kram på er!

Glada och förväntansfulla på väg till Lexington!

Knäppa. Folk här frågar alltid om vi är systrar.

Vi var barnsligt stolta över våra "varningar" efter Crowdsurfing, på våra pass.

Skabbigt ska det vara efter konsert. Och så lite donuts efter så kände jag mig härligt amerikansk, haha.

Konsertbilder kommer ut senare!