Rulla på och klipp av

Godafton! Åter igen, tack så jättemycket för alla kommentarer. Och i detta fall var de väldigt betydelsefulla och glädjande. Har dock inte tid att svara på dem den här gången. Men tack! Vill förvarna er om, att det kan hända att det blir ett långt inlägg idag. Det börjar med detta:
Min helg...har varit superbra. På fredagen så gick var det en stor hemmamatch mellan Nelson co - Bardstown high , Nelson vann såklart, det var supergo stämning och vi hade kul hela kvällen. En viss fröken Mexico fick sin första amerikanska kyss och var på moln hela kvällen. Hon sov över hos mig och åkte hem lördag morgon.
På lördagen så hade Madison sitt födelsedags kalas, det var i en rollerskating-hall. Det var hur kul som helst. Jag trodde jag skulle bryta alla ben i kroppen men det slutade med bara två fall, haha. Det var discolampor och laser-show, riktigt coolt. Två timmar senare så var det över och jag och Vivi skulle gå på bio med två killar, men det blev massa krångel och vi bestämde oss för att gå själva och se Dear John. En riktigt flickigt film, som var sjukt, sjukt bra. En blandning mellan; The Notebook, Ps.I love you, och A walk to remember ...underbart!
Söndag blev en nyttogöra dag för mig. Jag fick så mycket gjort. Städade undervåningen och badrummen, pluggade körkort, all tvätt tvättad och vikt och även mitt hår klippt. Klockan sju så åkte jag till dansstudion och hade dansträning med musikalgänget. Kul och härligt att ha lite update-snack med Kim och Tiff.

Men nu till lite djupare snack här. Jag har funderat så mycket den här helgen. Efter jag skrev mitt inlägg i frustration, och efter jag alla stöttande kommentarer, så insåg jag att; är det verkligen så illa som jag berättar det? Jag berättar ju som jag känner, men måste jag verkligen känna så? Jag tänkte jättelänge och försökte förstå varför min värdmamma beter sig som hon gör.
Jag bestämde mig för att lägga alla känslor åt sidan, att försöka ta ett steg närmre. För jag vet ju att hon älskar sina barn, att hon bryr sig om dem enormt, att hon verkligen bryr sig om mig med. Det vet jag ju. Så om jag verkligen försökte bli lite mer "dotter", så kanske det skulle bli bättre.
Hon var på bra humör redan på fredagen, och jag försökte ta vara på det tillfället. Pratade extra mycket med henne och anförtrodde mig med vissa vardagliga saker. Och jag insåg... det kändes plötsligt så självklart. Hon vill bara att jag ska vara en dotter. En dotter som står nära till sin mamma.
Och jag förstod att jag var precis som jag varit mot min mamma (fast bättre, haha. Förlåt mamma, men du vet att jag varit odräglig) ...instängd. Sen så sköter jag ju visserligen allt här så som jag ska; jag är trevlig och glad, jag hjälper till, sköter skolan, är artig och allt det där. Jag tyckte ju inte att hon hade någon anledning till att vara arg på mig, för jag gjorde ju inte riktigt fel, gjorde ju inte något dumt. Men jo...jag släppte inte in henne.
Så jag tror att det är det som gör henne frusterad. Att jag delar mer personlighet med Stacy och de andra. Men, hon är en svår människa att handskas med, det förändras inte, när hennes humör är dålig så går det ofta ut över mig. Och jag är alltid lite rädd för henne. Så det blir ju ganska naturligt att hon får den artiga sidan. Men...jag märkte iallafall att lite mer värme och personlighet från min sida...gjorde saker och ting bättre.
Jag hoppas iallafall att jag har rätt, det skulle göra saker så mycket bättre. Och då kan jag känna att jag mognat lite ytterligare. Så snälla, låt det vara så att mina gärningar är de som kunde förbättra tillvaron, det hade varit så mycket lättare.

På tal om mognad. Det känns underligt, men det här halvåret har verkligen förändrat mig så mycket. Jag ser på saker på ett nytt sätt. Jag tror att jag äntligen börjar växa ur från mina tonårshormoner lite grann. Vuxit ur en del av latheten. Jag kommer ju fortfarande göra massa naiva misstag och dumheter så som alla gör i mina ålder. Men just det att jag värderar saker mer, värderar människorna runt omkring mig mer, att jag tar ansvar över saker och förstår att det alltid finns något ljust att koncentrera sig på när tillvaron känns mörk. Jag känner mig gladare och trygg i mig själv. Och jag är så tacksam över er. Mina läsare, mina vänner och min underbara familj.
_
Madison sov inne i mitt rum igår. Hon låg i mina armar, vi kom in på ämnet om att det bara är några månader kvar. Jag kramade om henne hårt och jag fick en stor klump i halsen. Jag kan inte förstå hur jag ska klara förändringen att vara utan henne. Min underbara lillasyster. Min fina, superirriterande, jobbiga, underbara lillasyster. Hon vill komma och vara en utbytesstudent hos mig när hon är 15 (Då är jag alltså 23) , jag hoppas verkligen att hon gör det.

Iallafall, kul om ni orkade läsa. Hoppas ni hade en lika fin helg! Och här kommer lite bilder från helgen.

Godnatt!

Madison, redo för att åka lite rullskridskor. (Kolla in de fina bänkarna!)

Första minuterna uppe på rollerskates och jag vågar inte röra mina fötter så Madison fick dra mig runt, haha.

Men hej och hå det förändrades. Snart så åkte jag i full fart! Vivi var däremot rädd hela tiden, blev inte bättre efter att hon druttade omkull och vi skrattade åt henne (Det är ju dock så kul är folk faller, haha).

Hon trivdes bättre stilla, vid kanten.

Madison hade bjudit c:a 30 från sin klass, och jag tror nog att det kom 25, så det var mycket folk, livat och jätteroligt. Jag har kommit på att barn verkar gilla mig. Iallafall amerikanska, haha.

Cupcakes, cupcakes, cupcakes, nom nom nom!

Söndag: Jissaness va luggen hade blivit lång. Jag hade glömt av den helt. Fram med saxen.

Tittut!
Sådär´ja.