Då var det julafton. Härligt nog så vaknade jag på morgonen med en riktig julkänsla, lakanen kändes juliga, min egna lilla gran tändes och julstrumpan hängde på nattuksbordet...proppfylld. Det lilla barnet i mig började hoppa och skutta och sprang invirad i täcket med julstrumpan i högsta hugg och satte mig i vardagsrums soffan där elden i den öppna spisen sprakade. Det spelade inte alls någon roll att det inte bara var jag och mamma där på morgonen så som det brukade vara. Iallafall inte så mycket så att jag skulle bli sur och förstöra hela stämningen.
Sen kom mormor och vi åt mat. Jag hade varit orolig över julbordet, skulle jag vara jätte fånig och inte äta någonting av den utsökta maten? Men mamma var underbart förstående och respektfull, hon hade lagat fettsnål julmat till mig och som tack för det ska jag nog överväga att diska efter lutfisken i eftermiddag. Men jag lovar dock inget. Jag och diskning...ack och ve.
Nu har jag och mormor sjungt massa julsånger...jätte mysigt, men när hon hittade bjällerplattan fick jag runda av fortast möjligt, den kassa taktkänslan har jag defenitivt ärvt av henne och julens tumme ner blir verkligen: Bjällerplattor.
2 kommentarer:
Ah, din julmorgon låter helt underbar. Med klappar i julstrumpan och allt. Precis som en jul ska vara :)
Men frågan kvarstår. Gav du inte ens bjällerplattan en chans? ;)
Petsson: Mycket underbar. Haha, en sån där bjällerplatta förtjänar inte en andra chans. Be vare mig väl sikket läte.
Skicka en kommentar