Jag hatar att min klagosång så gärna går ut i fingrarna, varenda liten dålig känsla vill jag få ner med en massa kringelikrokiga figurer som beskriver vad jag känner. Men lyckan vill jag tydligen hålla för mig själv. För så fort allting känns bra så är det enda som ekar i min blogg tystnaden.
Jag skulle ju hellre vilja smitta ner andra med glädje än av en stor börda.
" - Hej Emilie! Åh du ska veta hur deppig jag blev igår när jag läste din blogg. Bra skrivet. Let's go for some tear-party, yihaaa!"
Pfft! Jag tänker träna in detta med att skriva när jag är neutralt-glad också om det så ska ta sextiotretton år och femtioelvatusen dagar.
Jag går i en bubbla. Inte alls en sån bubbla som jag kan gå i när jag är deppig (Rör mig inte, se mig inte, vart sjutton är ni? Hallå? Jag bara sa så, ville att ni skulle röra och se på mig. Hallå?) , nej utan en bubbla då ingenting riktigt förstöra, det är bara den som har nyckeln som skulle kunna dra ur mig därifrån så jag blev öppen för skadegörelse. Men än så länge så har han hållt den i säkert förvar...världens bästa nyckelbärare.
2 kommentarer:
Jag vet precis hur du menar, så blir det för mig med! Det är typ lättare att skriva när det är nått som inte är bra, och sedan när allt är bra, då skriver man ingenting! Tråkigt, men du är inte ensam om det...
Jag älskar när träden är upplysta i stadsparken! <3
Pöss!
du är underbar i varenda skrymlen och vrå som du har. <3
Jag uppskattar din vänskap och värdesätter dig riktigt mycket gumman.
Det är mycket lättare att skriva än att prata fast med dig lyckas det alltid flytta på ord. Jag älskar dig <3
Skicka en kommentar