Jag vet inte vad det är som får mig att gilla stopp-skylten i bussen så mycket. Det är egentligen väldigt töntigt och udda överhuvudtaget att gilla en skylt. Det är inte heller vilken skylt som helst, när som helst. Bussen ska vara praktiskt tagen tom, som när man åker hem till Borgstena och så ska det vara kväll.
Jag blir så trygg på något sätt, jag försöker alltid trycka så fort som möjligt bara för att få se den där gula klumpiga skylten att lysa lite längre.
Den säger: "Jag tar dig hem...du behöver inte oroa dig".
Sen spelar det ingen roll om jag inte vill hem, eller om jag vet det faktum att bussen kan välta, krocka , få soppa-torsk , gå sönder, när som helst. Det är inte säkert att jag kommer hem...men ändå talar den om för mig att jag når min destination.
Ja, jag vet att jag förmodligen låter lite sådär halv-läskig och konstig, men vem är inte det? Det är bara skillnad på vilka som vågar stå för det och inte. Jag står för det, för om en människa ska älska mig, vill jag ju...att den ska älska mig för den jag är, inte för en roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar