00:19 Kan inte sova just nu, som vanligt tänker man för mycket. Kom och tänka på mina vänner, ibland tar jag nog dom inte riktigt på allvar när dom mår dåligt. Eller jo. Men jag tar nog inte riktigt på allvar att dom behöver mig. Prata. Att jag borde lyssna. Jag vill lyssna. Men jag fattar nog inte.
Jag har lärt mig att har man ställt till något, får man klara det själv. Känner man något, får man känna det själv. Att livet är en enmanna kamp.
Men jag orkar ju inte heller hålla inne på saker, så jag skriver det. Dagböcker,bloggen,msn...det spelar ingen roll vart sålänge bokstäverna hänger ikapp mina tankar. Det brukar lätta lite. Lite mer åt sidan med det problemet.
NÄSTA?! Det kommer ju alltid nytt. Bloggen är som en förberedelse, som gör det lite lättare att orka med nästa problem.
Men då till mina vänner, dom flesta har ingen blogg. Kanske skriver dom inte av sig alls, hur ska dom då kunna orka ta tag i det? Om dom inte har något sätt att få ut det på. Där kommer kanske jag, vännen in. Där borde min plikt som vän vara att visa att jag bryr mig. Men, jag fattade väl inte.
Nu spårade jag över till, är vi bloggare lite av eremiter? Varför vill vi skriva ner allt och inte prata på samma sätt om det? Iallafall inte jag. Jag får inte ur mig sånt när jag inte har händerna på tangenterna. Jag känner mig naken och osäker.
Så nattens slutsatser; Jag är en rädd känsloeremit och mina öron lyssnar lika mycket som dom är små.
Förresten , vill bara tillägga att mitt forna problem; "Kan inte bli kär på riktigt" tror jag börjar avta. För denna gången, känns det på ett nytt sätt. Hur kan jag inte förklara. Men men, det återstår att se. Jag ändrar ju mig lika fort som en virrig kollibrihöna.
SCEN 1 försök 2 ; Huvudrollsinnehavaren stänger av datorn och gör yttligare ett försök till att somna.
2 kommentarer:
jag älskar ditt sätt att skriva Emilie. Jag känner igen mig så i dig.
"Jag känner mig naken utan tagenterna"
du har så rätt så, jag antar att det är lättare att blogga än att prata. Faktiskt. Men du ska veta att du faktiskt kan prata med mig, hur svårt det än kan vara älskling.
/ Din glittersyster <3
Och jag älskar ditt , vi kanske inspirerar varandra!
Ja för vissa är det nog lättare att prata genom bloggen, det är en tom sida, en sida som inte ställer krav på en. Berättelsen är helt upp till en själv. Ingen kan säga emot eller avbryta förrens det är publicerat och klart.
Tack! Desamma, det betyder så mycket att du finns där för mig! / Din strösselsyster <3 (Självklart tutti-frutti eftersom det är flest färger hehe)
Skicka en kommentar