Ett brev till den sårbara

Kära syster.
Jag skriver inte längre, det behöver jag nog inte ens säga. Det har du märkt.
Istället ligger breven uppstaplade här på sparade inlägg i bloggen. Det är osynligt.
Ta inte ordet varför i din mun, för du kan få svaret redan nu. Jag vet inte, jag vet inte.
Men jag kan gissa... kan gissa att det är minnerna som prasslar bakom knuten, att det är ett försök till att starta ett nytt liv i ett liv jag tappat kontrollen över för så länge,länge sedan.

De finns inga dagar, då jag inte saknar dig. Då jag inte ger dig en tanke.
Det var du och jag mot bråken, det var du och jag mot rädslan och sorgen. Det var du och jag mot allt. Och nu river jag dig itu.
Jag skriver om dig som om du vore död. Är du död? Är det därför jag inte skriver?.
Jag vet inte, jag vet inte.
Du frågar om jag hatar dig. Om det är därför mina rader är tomma...
Syster, jag borde hata dig. Du lämnade mig kvar, kvar ensam. Men jag älskar dig.

Jag hoppas på en dag, då du & jag är två igen. Då det är du och jag mot allt och lite till.