Jag har textil som en lila Zebra för att visa att jag följer dig på vägen.

Just nu , idag känns allt hur perfekt som helst. Då vet jag knappt vad jag ska skriva i min blogg, och det är ju rätt sorgligt! Att så fort livet går som jag vill så har jag inget och säga...Som om bloggen vore en klagoplats där jag bara öser ur mig all smärta. Hur kul blir det och kolla tillbaka på den sen om några år; Oj hey vilken muntergök! Yihaa och hoolabandola.
Men igår hade vi iallafall filmkväll här, vi var några stycken och från olika "kompiskretsar" , kändes lite jobbigt och försöka prioritera alla lika mycket. Jonatan, Kollen och Malin sov över och det var en sjukt mysig kväll.

Nu kom jag på vad jag vill skriva... Något som gör ont idag. Läste precis hennes blogg. (Jag säger ju att jag inte kan skriva glada tankar (!) Oh my ) . Min lilla GlitterZebra mår inte bra, och det gör inte jag heller när inte hon gör det. Jag vill ta hennes hand och åka bort någonstans, bort från alla skymtar av jackor,minnen och glödande sår som smäller till henne rakt på käften så att hon faller handlöst ner i rännstenen och förblir liggandes. Hennes blogg blir ett rop på hjälp och jag är glad att jag hörde det. Bättre sent än aldrig . Jag hade velat vara riddaren som tar sin vita häst och galopperar iväg för att rädda den sköna mön... Nu sitter jag här och min ursäkt blir att den blåa 202:an bussen inte går på helgerna och min kära moppe Greta står utan batteri nere i källan. Så nära , men ändå så långt bort. Min räddning får endast försöka bli tangenttryckningar och även om jag ska skriva tills jag får vattenblåsor som hinner spräckas på fingertopparna av allt skrivande ... så är det inte nog. Ord är starka , men kommer aldrig kunna bli så starka att jag ensam kommer kunna läka hennes sår. Tur att det inte är så då. Att vi är så många.
Jag är glad för att jag inte är ensam, att hon är den hon är och att vi är så många som älskar henne och vill se hennes leende ända upp till öronen. Att vi är så många som får ta del av hennes kärlek. Sen att någon spellevink tar det för givet och letar efter någon annan för att bota äventyrs-törsten... Don't come close to me boy , ´cause I'll kill you for hurting her .Det är hans problem, det är han som går miste om något. Men hennes sår blir ju inte mindre för det. Det är hon som bär smärtan. Tog hon både sin egen och hans? We'll never know.
Iallafall så vill jag att hon ska veta att jag står vid hennes sida sålänge mitt hjärta inte sviker mig. Jag kommer själv falla, men jag tar mig upp igen och då ska jag fortfarande, svag eller inte ... stå vid din sida och hålla om dig, ta min tröjärm och torka bort den snabbt krypande tåren längs kinden, lyssna på dina sår och försöka hjälpa dig att tejpa ihop skärvorna. Om du ber att gå så tänker jag stå där du inte ser mig och kolla på dig...Och om du ber mig att stanna så är din önskan min lag. Älskar dig min vän!