Regnstaden -MLI

Allmänt bra förmiddag/eftermiddag.

Kvällen: Adjö patrik.Förlåt. Usch just nu trycker det i bröstet, kan en person man inte ens träffat börja betyda mycket för en? Hm, jag antar det...när man pratat så mycket i telefon som jag och han. Jag kommer aldrig kunna lyssna på låtar med Patrick Park igen. Inte alladin låten. Våra låtar.
Det låter jämt så fel när jag pratar om honom, som om han vore någon jag var kär eller ihop med. Det är inte så, det är bara en speciell relation. VAR.
Vore jag mesig om jag grät nu? Ifall jag vore det så är jag för en gångs skull glad att jag inte kan det. Det finns inga tårar...
Detta blir en Patrik blogg, bara för att det känns så konstigt just nu att jag inte kommer prata med honom igen. Kan inte tänka mig tanken. Hans skratt ekar i mitt huvud. Ta bort , ta bort! Jag vill inte höra.

Jag avlivar minnet av honom. Men här på bloggen ska det få finnas kvar för att om jag någongång vill minnas. Därför kan vi göra ett desperat upplägg.

Jag vill minnas hur Patrik säger; VART DÅ?! , jag vill minnas leéndet som bredde ut sig i mitt ansikte när han sa det. Vill minnas hur han ville ligga brevid mig och hålla om mig hela natten och hur jag längtade efter att få träffa honom.
"Hahaha va go!" "ejaaaaaoaaaa (Går inte att skriva i skrift,men ljudet är allmänt jobbigt och skumt)" "Varårah?"

Sättet han tar bort sin lugg ur ansiktet, sättet hans ögon blir streck när han ler medan han med högerhanden håller telefonen mot örat. Hur han fick mig att andas lugnt när andetagen gick snabbare än tåget och paniken var större än Finska viken.

Orden han sagt kommer stanna kvar. För alltid?...troligen inte. Men jag önskar nästan att dom gjorde det. Jag vill inte glömma honom. Men jag måste. För att minnas är att känna och känner du , saknar du. Sakna honom vore farligt.
Han vill nog inte prata med mig igen...han har all rätt att känna så.

Jag vill bara springa till Karlstad, knacka på hans dörr och be om förlåtelse och ångra mig. Vill sitta som ett litet barn uppkrupen i soffan och prata med honom tills solen går ner.

Patrik .. Patrik, va är det för fel på mig? Hur kan jag klippa banden för en sådan liten grej. Men jag kan inte ångra mig, är för stolt för det. Hjälp mig att be om förlåtelse.



Jag vet inte ens om jag betydde något för dig. Men du gjorde mig glad... för mig är det att rädda någons liv, och att rädda någons liv gör personen till hjälte. Det är du för mig... och sen när glömde man hjälten?



Tack för den här tiden phone-buddy<3





Min blogg blir inte av så bra kvalité ikväll, men finns ingen ork till det just nu.