Uak.

Den här bloggen får mig verkligen att må illa ibland.
När jag sätter mig ner och ska skriva om min dag...puh.
Jag vet att det är roligt att ta fram och läsa när jag sedan sitter hemma i Sverige, roligt att se på bilderna och minnas tillbaka.
Men jag lovade mig själv när jag skapade den här bloggen att jag inte skulle börja skriva sånt här. "Idag har jag..."
Den var till för att jag skulle lära känna mig själv. Att jag skulle kunna sitta ner när jag är hemma i Sverige och se hur jag förändrats.
När jag är död vill jag inte bli ihågkommen för mina gärningar, utan för den jag var.

Så, inga skriverier om dagen.

En bit från min "saknade blogg" för något år sedan:
"..... Jag känner mig så dum där jag står, som en idiot bara står jag där helt tyst med armarna hängandet längst sidan. I min klänning och i de vita ballerina skorna känner jag mig inte som en sextonårig tjej som klarar sig själv. Nej, jag känner mig mer som en femårig liten flicka med flätor som skrapat upp knät och inte vill något hellre än att sitta i mammas knä och bli ompysslad.
Och det är inte klädernas fel. Det är bara sanningen som bubblar upp.Jag saknar den där lilla flickan, även om jag inte vill erkänna det. Saknar att ha en familj.
Jag slet så mycket i navelsträngen så att den gick av. Plötsligt cyklade jag utan stödhjul i en brant backe. KRASH! Jag ramlade. Och slog i mitt knä.
Det behövdes tydligen för att jag skulle fatta att jag fortfarande behöver en mamma som håller lite löst i pakethållaren på asfalten och efter lite snubbel, blåser på såret och sätter på ett bamse-plåster.
Men tänk att det bara skulle behövas en morsdag. "