Regnstaden -MLI

Helvetes jävla allt ibland. Jag svär inte ofta men när jag väl gör det är jag svag. Har inget klokare att ta till ungefär.

" - Varför kan du inte göra någonting rätt någongång? Jag har verkligen misslyckats med dig. "
Jag vet inte om orden hann smärta i mig där jag satt på sängkanten helt nyvaken. Jag orkade inte svara vilket resulterade i att jag tydligen sket i hennes känslor. Tänk om något kunde handla om något annat än henne själv ibland. Tänk om detta slapp vara något gömt. Att allt just nu är lite kaos.
- Ska du inte jobba idag? Vi har ingen mat hemma... Jag sa det tyst men frågan blev kanske omedvetet en aning vasst och jag ångrade att jag sagt något så fort jag tystnade.
- Nej. Åh du bara kör med mig hela tiden! Mamma vände på klacken och smällde igen sovrums dörren efter sig.
Jag orkade inte. Gjorde bara vad jag skulle i rask takt. Kollade i kylskåpet efter att ta något till frukost. Hittade margarin som jag kunde bre på en pågen-skiva och som jag sen stoppade ner i en plastpåse.
Jag fick henne att köra mig till tåget. Det som var mellan oss var bara en tystnad. Vi hade inget att säga till varandra. Inte ens en spydig kommentar orkade vi lägga fram. När skulle vi lära oss att prata med varandra?
Hon lovade att hämta mig efter skolan.
Undra om detta var mitt fel. Om jag blev en monster-dotter efter att vi lämnade pappa. Om det var min ilska mot honom som gick ut över henne? Varför skulle hon annars utsätta mig för detta?!
Hon klagar på att vi inte har pengar. Men det hjälper ju inte precis att hon inte jobbar.
Jag har ingen rik hemlig pappa som kan ge oss pengar vid sidan om.
Det hänger på henne.
Är det kraven som plågar henne?
Medans hon blundar för kraven som hamnar på mig.


Ni tycker nog att jag är svag som skriver allt såhär öppet.

Men jag är arg. Trött. Besviken. Trött. Besviken.

Väl i skolan kändes saker både jobbigare och lättare. Människorna där är helt otroliga.
Men jag har ju ingen ork. Bokstäverna åker in genom ena örat och ut genom det andra.
Sista lektionen bubblade allt över. I det tomrummet där det borde kommit lite tårar så blev det istället att jag tog mina grejer och gick ut ur klassrummet.

Läraren kom efter. Inte för att läxa upp mig. Utan för att bry sig...på riktigt. Jag vet inte när jag var så tacksam en vuxen senast. Efter kom Natto och jag grävde ner ansiktet i tröjan på hennes axel. Jag var så tacksamma på dom allihopa. Men arg på mig själv för att jag inte kunde hålla det inne. Kände mig naken,generad och sårbar.

Tog tåget hem.

Står vid Borgstena station. Hon skulle varit här vid det här laget.
Var jag så dum att jag verkligen trodde att hon skulle komma och hämta mig?!
Jag börjar gå och den mörka vägen hem känns som en trygghet. Känns skönt att vara så gott som osynlig.
Nästan väl framme så ser jag hur en bil blinkar åt mig. Våran bil. Hon kom iallafall.
Bättre sent än aldrig?
- Jag har lagat mat. Säger hon och jag tror att hon ler mot mig.
Det var som ett slags supersnabbt böne-svar. Hur kom det sig att det, just idag, när allt bubblat över.. sker det en förändring?
Snälla låt henne vakna imorgon och känna sig hel. Jag behöver ha den enda kvarstående biten av familj till hands.