IN - ut - SE - dö

Böj ned huvudet och förvänta dig ingen glad trubadur, för här är klagovisan mot en del av det stora gråa, som inte lyser upp det bra som man borde, utan som ett substitut mot tårar och böl som jag saknar. Orkar du lyssna på mina tårar?

För jag börjar bli trött på att inse att man måste gå igenom så många känslor ensam även om man så t.om sitter i någons famn och gråter. Börjar bli trött på att inse och förstå att det går inte att kräva och väga rättvisa ifrån världen, den gör som den vill, eller är det vi?
Börjar bli trött på att inse att man inte kan lita på människor, ännu tröttare är jag på att inse att jag förmodligen är en av dom. För jag är ju människa.
Börjar bli trött på inse att utseende är makt och att jag vill ha makten utan att någonsin kunna nå den. Börjar bli trött på att inse att jag bryr mig om makten.
Börjar bli trött på att inse att känslan att "Lycka är kort och kampen dit är lång och tuff" är en desperat besökare som kommer allt för ofta. Börjar bli trött på att inse att en bra familj kanske är en trygg grund som behövs för att må bra i livet. Hade jag något val?
Börjar bli trött på att inse att det är mitt funderande som gör mig deppig men som jag frivilligt söker mig till gång på gång på gång. Trött på att inse att kärlek är en färgglad lins som försöker skymma den gråa världen bakom. Trött på att inse att mycket kärlek inte är permanent. Trött på att inse att jag ofta tar den permanenta kärleken för givet, just för att den inte borde försvinna eller vad? Låt oss viska döden och ordet permanent betyder lika mycket som ordet kaffekopp.


Jag är trött på att inse.