Kära hjärtanes vad tomt det varit här denna veckan.
Vad har hänt? *Tänk tänk tänk*
*Hjärnskakning (ej madicken inspirerat)
Sen har min vecka byggts mycket på det, jag har legat i min säng, kollat ner mot golvet och spytt i en hink , kollat upp mot taket och stirrat på en spindels diagonala resa genom mitt tak och haft allmänt tråkigt.
Tills jag hittade alla mina gamla dagböcker och läste igenom dom trots läs-förbud. Summeringen av det är; chock! En hel dagbok ifrån ettan till sexan handlade om killar. OLIKA killar. " JAG ÄLSKAR PETER FÖRALLTID!! Han är världens snyggaste och snällaste"
Jomen hej hoppsan va... vad vet en liten knatte på nio bast om att älska? Nån vecka senare; "Hur kunde jag vara så dum? Peter är ju en cp,svin,dum,störd.Johan är bättre. LOVE YOU!"
Så fortsätter hela dagboken, "kär", tröttnar, kär, tröttnar. Inte konstigt att jag vet hur kärlek ska vara. Jag har inte ändrats ett dugg. Mer än att jag insett att ett föralltid inte finns.
MEN jag kan säga att det blir bättre! Jag tror verkligen att jag älskar Jonatan, han behandlar mig som en prinsessa. Fast...jag vet inte, jag tvivlar alltid. Men jag vet faktiskt inte vad han skulle kunna göra bättre. Eller så vågar jag bara inte tänka så denna gången. För att jag vet att när vi gör slut, kommer jag ha förlorat två killar+föräldrar som ligger mig varmt om hjärtat.
Idag tog jag avstånd. Ville märka hur saknaden kändes. Den sved faktiskt. Sjukt gulliga sms som man bara ville ta bussen till honom och pussa ihjäl honom för. Sen när Försvinnandet kom (Ska berätta mer om detta snart) så ville jag bara skriva att han skulle komma hit med närmsta buss och hålla om mig. Inte för att det var synd om mig, utan för att jag hade empati-sorg, ville att någon skulle vara här och tycka synd om dom precis som jag gjorde. Men jag lät bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar